Ett ekande ”hallå”

Hej bloggen, long time no see! Det var inte så att jag gjorde ett aktivt val att sluta blogga, utan mer en sådan sak som skedde naturligt i och med ett omkastat privatliv och ett allt större fokus på andra medier (namely Instagram). Jag har dock börjat sakna att ventilera mina tankar och åsikter och dela med mig av min vardag med mina hästar på ett mer djupgående plan än ett par, tre rader och en bild på Insta, så det kan hända att bloggen får sig en liten revival så här ett drygt år sedan mitt senaste inlägg. Mer text och mindre bilder, till skillnad från Insta, och jag tänker göra ett försök att hålla igång båda simultant för ett tag.

Så vad sker i mitt hästliv? Katla, Aleiga och Salka är alla tre fortsättningsvis i min ägo. Jag hade ett tag planer på att sälja en av dem pga ekonomiska skäl men vill försöka lösa det på något annat sätt och nu går tankarna snarare kring att låna ut Salka till någon som behöver sällskap till sin unghäst något år, samt att hitta medryttare eller halvfodervärd till Katla.

För faktum är ju att jag (i mitt tycke) har tre perfekta individer, jag är otroligt fäst vid dem allihop och de utgör en förbaskat trevlig och harmonisk liten flock.Det skulle verkligen harma att behöva göra några permanenta ändringar i denna konstellation.

I övrigt är nu både Katla och Aleiga inkörda och bägge trivs med att dra rockarden, så jag tar mig turer i den nästan varje dag nu. Däremot rider jag inte alls för stunden, på grund av min viktuppgång och hästarnas avsaknad av ”rätt” muskler (de stod ju hela hösten och halva vintern). Somliga hävdar säkert att det väl knappast är några problem, jag har ju ridit dem innan och vägt ungefär detsamma som nu, men det känns inte bra, och jag väljer alltså att avstå ridning tills jag gått ner några kilo. Vilken tur då att både jag och märrarna gillar körning! Något vi så klart kommer fortsätta med även när jag återinför ridning på schemat. Variation är a och o i min hästträningsfilosofi.

På återseende!

IMG_3587

Annonser

Något nytt under solen

Eftersom uppdateringarna är så sparsmakade följer här ett axplock av vad som hänt senast jag uppdaterade bloggen sist. Den största nyheten denna gång är väl tveklöst att Katla nedkom med en liten tös den 22:a maj. Svartskäck ser hon än så länge ut att vara, och har fått namnet Salka. En tämligen kavat liten tjej som verkar ha ärvt sin mors stabila temperament. Redan från dag ett visade hon att hon minsann är allt annat än blyg och försigkommen.

IMG_2582

Freyja har axlat rollen som storasyster och är mycket mån om att ha koll på Salka. Hon leker försiktigt med henne och Salka verkar tycka att hon ska lära Freyja allt hon kan, snarare än tvärt om. En tuff brud, som sagt.

Katla har förstås varit mamma på heltid nu, men jag planerar att sätta igång hennes inkörning inom kort, igår köpte jag nämligen en rockard. Nu kommer hon förstås inte behöva jobba stenhårt än på ett tag, men det ska bli kul att sätta igång henne lite smått i alla fall.

Aleiga fick nyligen skor på fötterna för första gången i hennes sexåriga liv. En framskoning blev det, och även om hon kanske inte gjorde sig förtjänt av en guldstjärna efter skoningen, så gick det ändå relativt bra så länge hon hölls distraherad. Så klart har jag provkört mitt lilla vrålåk med nya joggingskorna, och Aleiga verkade nöjd. Det är skönt att inte längre behöva fundera på huruvida hon ömmar eller inte.

Midsommarafton firade jag på bästa tänkbara sätt – i stallet så klart. Men det spöregnade och var sådant där typiskt svenskt midsommarväder, så jag ägnade mig åt att pyssla med Aleiga, tvätta hennes svans och fläta den i passande midsommarstuk.

Aleiga tyckte nog jag var urtöntig, men är man prinsessponny så är man. Så det så.

Prinsessponnyn har som synes fått en riktigt mörk sommarpäls, betydligt mörkare än förra året. Jag har ingen aning om varför hon bytt nyans på det här viset, för på alla bilder från hennes uppväxt på Island ser hon väldigt ljus ut, nästan vit, och så var hon alltså ifjol med. Men jag klagar absolut inte, för jag tycker denna något mörkare isabellfärg är urläcker!

IMG_2640

Hrimnir-pannband

103011

Äntligen kan man köpa pannbanden separat från Hrimnirs Heritage-serie. Som jag suktar efter ett sådant Fire & Ice. Förstås syn att de inte kommer i brunt läder, för jag har inga svarta träns och ingen svart sadel. Men man kan inte få allt, och kanske är det lika bra? Med tanke på hur mycket prylar jag redan har…

Pannbanden finns bland annat hos Sadlar.se och priset varierar mellan 370-680 kr beroende på modell.

Organiserad oordning

IMG_2168

När alla tre töser får följa med till löshoppningsbanan i paddocken blir det så här: Aleiga hoppar (om än väldigt distraherad), Freyja springer runt och flamsar (vilket alltså är distraktionsmomentet för Aleiga) och Katla står mitt på banan och är arg på de båda andra för att de är alldeles för livade. Som matte till dessa har man åtminstone aldrig tråkigt!

Freyja får ibland för sig att hon också ska hoppa, och hon gör det faktiskt snyggt, och med god marginal får man lov att säga.

IMG_2152 (2)

Men för det mesta springer hon alltså bara runt och tramsar, och visar upp alla tänkbara och otänkbara gångarter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Aleiga har inte världens bästa teknik, men hon gör så gott hon kan och det är alltid gott nog. Ibland saknas självförtroendet, men det är roligt att se hur hon skiner upp när hon inser att hon kan! Då spricker mattehjärtat nästan av stolthet. Som högst har hon löshoppat cirka 85 cm om jag inte missminner mig, vilket inte är så illa pinkat för en så liten häst. Vi brukar dock nöja oss med ca 50 cm gymnastikhoppning, tanken är ju inte att hon ska bli en hopphäst, utan bättra på galoppen och utveckla det där något sköra självförtroendet.

IMG_2164 (2)IMG_2151 (2)

Katla får bara gå och skrota och jäsa nu. Hon trivs oförskämt bra med det. Juvret har fyllts på ytterligare, men jag tror det är ett par veckor kvar innan vi kan förvänta oss ett föl.

Vårsprattel

Oj, oj, nu haglar inläggen hörni! Ett i månaden sedan mars, jag förstår om ni tycker det blir lite väl mycket skriverier.

Katla jäser, nästan bokstavligen. Hon har börjat fylla på med mjölk, och även om juvret är långt ifrån sprängfyllt än så är det ändå ytterligare ett tecken som talar för att det nog borde kläckas ett föl så småningom. Hon är ju beräknad om sisådär 2 veckor, och tiden verkligen flyger iväg. Ofta ser jag hela magen hoppa och studsa, och om det nu inte är så att Katla är synnerligen gasig i magen så borde det tyda på ett ganska vilt föl där inne.

Freyja har överskottsenergi och vårkänslor. Allt som oftast ser hon mycket besviken ut över att inte få komma ut och göra något roligt och detsamma gäller Aleiga, som är väldigt uttråkad av vilan, men jag tror ändå den i slutändan gör henne gott. Jag tappade helt suget efter att rida för någon vecka sedan och således fick Aleiga stå, vilket hon gör fortfarande, men samtidigt är hon ju ung och under utbildning, så jag tror inte det är så dumt att hon får en längre vila nu och smälta lite intryck och vila upp sig.

Nu verkar våren ha kommit tillbaka till Sjuhäradsbygden. Förra veckan var det kallt och regnigt, till och med snöfall (som, som tur var smälte bort ganska snabbt), men nu har vädret varit soligt och varmt några dagar så grästillväxten äntligen återupptagits. Mina hästdjur får dock hållas med hö ett tag till, så att gräset hinner växa lite längre.

Idag fick de dock gå en stund på bete eftersom jag plötsligt blev varse om att några grävgubbar skulle gärva ner rör tvärs genom hagen mina hästar går i (det hade varit toppen med lite förvarning, men man kan ju inte få allt här i världen), och de tänkte väl att det skulle gå bra att gräva med hästarna i hagen, men jag kände att ekvationen Freyja, en grävmaskin och ett stort hål kändes som riskabelt, så med assistans av grannen och Natalie fick jag snabbt ordning på sommarbeteshagen och kunde släppa hästarna där medan grävjobbet fortskred. Katla hade bara ögon för det gröna gräset, medan Freyja och Aleiga sprang runt som två stollar en god stund, påhejade av en yster Grimmer i hagen intill. Aleiga visade upp en trav som man sällan skådar i paddocken, där hon tenderar att bli alldeles för spänd och begränsad i sina rörelser, det är roligt att se att kapaciteten minsann finns där, men måste hittas med rätt knappar.

Freyja rör sig med lätthet, främst i trav och galopp, men emellanåt blandar hon in ett och annat töltsteg för att göra saker och ting mer spännande. Allt går i flygande fläng för den tösen, och hon är alltid himla glad.

IMG_1979-1IMG_1987-1IMG_2017-1IMG_2047-1

April-nytt

IMG_2031-1

Gratulerar, kära läsare, ni har förärats med ännu ett sporadiskt inlägg från den här bloggaren! Vad har hänt sedan sist då? Tja… jag har flugit av Aleiga, börjat dra saker efter Katla och satt ut Freyja på annons, bland annat.

Att sätta ut Lill-Luddet på annons var ett tungt, ekonomiskt motiverat beslut; efter att Freyja bestämde sig för att bli tam har jag grejat lite mer med henne och hon är så himla trevlig och lätt att göra saker med – jag är hade mer än gärna behållit henne. Promenader tycker hon jättemycket om, och att rojsa runt i paddocken, stå i stallet och bli pysslad med – ja, allt är hon positiv till. Det känns helst enkelt inte roligt att behöva sälja henne och det är nästan lite komiskt att jag nu inte vill sälja en häst som jag för några månader sedan svor och slet mitt hår över dagligen när hon var så svårfångad och dryg.

Jag fyndade en begagnad bröstsele för ett tag sedan, och nu har Katla fått dra bland annat harven i paddocken. Det var förstås inga som helst problem, Katla kunde inte bry sig mindre om det där som skramlade och lät bakom henne, men hon verkade trivas med att dra och såg koncentrerad ut på uppgiften. När jag har råd ska jag köpa en rockard, och den lär hon knappast heller ha invändningar emot.

Jag rider inte Katla så mycket nu. För om det är ett föl i hennes mage så är det mindre än en månad till bf och just nu är hon hemskt trött i ridningen så det känns inte rätt att pina henne för mycket, även om hon egentligen skulle behöva motionen. Vi tar lite lugna turer i skogen emellanåt, vilket känns lagom för stunden. Jag hoppas verkligen att tröttheten beror på en bebis och inte något annat, men det lär ju visa sig snart.

Aleiga aktiveras desto mer, och hennes utbildning fortskrider sakta men säkert. Vi rider ut ensamma och ihop med andra utan problem, hon är framåt och självgående. En riktigt rolig häst att jobba med, kort och gott. Men ibland är saker lite läskiga och häromdagen gjorde hon en snabb tvärvändning (hon är extremt flexibel, kan jag intyga!), som resulterade i att jag låg i diket och såg hästen galoppera iväg. Som tur är stannade Aleiga efter 20 meter och stod sedan bara och väntade på mig. En annan dag blev vi omkörda av en lastbil fullastad med stockar, det var en smal grusväg och ingenstans vi kunde ta vägen, så jag hoppade av när jag såg den komma körande bakom oss och styrde ner Aleiga i det grunda diket. Lastbilschauffören visade hänsyn och körde långsamt, men det var ett kort avstånd oss emellan och Aleiga som vanligtvis är trygg med trafik tyckte nog lastbilen kom alldeles för nära. När lastbilen körde om blev Aleiga nervös och försökte slita sig, men lugnade lyckligtvis ner sig och verkade inse att det stora maskinmonstret inte var så farligt som hon först trott. Jag kunde sitta upp igen efteråt och även om hon var lite spänd till en början så slappnade hon till slut av. Vi har alltså haft några spännande ritter den senaste tiden, men sådant för man förstås räkna med när man rider unghäst.

Nu får vi se hur länge det dröjer innan nästa inlägg…

Länge, länge sedan sist

IMG_1892-2

Tiden går, jag har inte bloggat på ett halvår och kommer nästan inte ihåg hur man gör för att komponera en text längre än ett par meningar på Instagram.

Det var inte riktigt planerat att ta en så lång bloggpaus, och inte heller planerat att börja blogga igen precis just nu, men på senaste tiden har jag börjat känna ett svagt litet sug i maggropen efter att få plita ner mina tankar och funderingar i bloggen igen.

Ljuset har återvänt till våra breddgrader och med det tändes en ny låga hopp och tro på livet, äntligen kan man lägga undan termoridbyxorna och de fodrade vinterkängorna. Äntligen är snön borta och värmen på väg tillbaka.

Freyja har vuxit sedan senaste uppdateringen. Hon är nästan lika hög som Aleiga nu, vilket i och för sig kanske inte säger så mycket med tanke på hur liten Aleiga är, men jag tror i alla fall Freyja kommer bli en rejäl tös. Hennes far är ju ändå 145 cm i manken.

Katla har också vuxit; på bredden, det vill säga. Hon stånkar sig fram i vardagen och tycker livet är alltigenom asjobbigt just nu. Jag rider hennes någorlunda normalt fortfarande, inte så hon blir genomblöt av svett, men åtminstone lite fuktig bakom öronen. Tyvärr är det ju så att hon behöver hållas igång på grund av övervikten, även om hon själv gärna hade velat ha semester.

Och Aleigas inridning har gått strålande, jag rider ut på henne själv nu och hon har fin framåtbjudning och är väldigt glad i att jobba. Det är härligt med en sådan arbetsmoral! Tanken är att fortsätta befästa grunderna och sedan ge henne en längre vila. Jag har funderat på att betäcka henne i sommar, men har än så länge inte beslutat något.

Så ser min och hästarnas vardag ut i korthet. Det återstår att se om det blir något mer blogginlägg inom en snar framtid, jag får helt enkelt känna efter om jag har lust eller inte.

Noll motivation

Är i en liten svacka både när det kommer till hästeriet och bloggandet. Jag åker dessutom till Åland på måndag så jag kommer vara ännu mer frånvarande då. Hästarna mår i alla fall bra, om det nu var någon som trodde något annat.

img_1475

Senaste nytt, komprimerat

1img_14351img_1434

Det är ett faktum att Aleiga nu är nedgraderad till mjölkbar och mjölkbar endast, i Freyjas värld. Katla har tagit Freyja under sina vingar och Freyja tycker att Katla är sååå mycket häftigare än gamla morsan. Det är faktiskt rätt komiskt att se hur de umgås i hagen. Väldigt ofta går de dock på tre helt skilda håll i den stora hagen, så de är inte särdeles flockbundna. Tyvärr har ju Katla och Aleiga aldrig blivit värsta bästa vänner, även om de tolererar varandra, men det är förstås skönt så länge det är lugnt i hagen och ingen bråkar.

Aleiga är hur go som helst, möter mig med spetsade öron och nästan kryper i grimman, de flesta dagar. Men beträffande inridningen har vi fått lite bakslag, för hon blev vid ett tillfälle rädd för min regnrock och har sedan dess varit väldigt spänd och obekväm, i synnerhet vid uppsittning. Så vi har backat lite och idag fick jag hjälp av Natalie som ledde runt Aleiga med mig på ryggen några varv i paddocken. Hon har ju varit väldigt tveksam till att gå fram med ryttare även innan, så att ha ledare som visar vägen är nog bra för henne.

Med Katla går det mest bra, vi kämpar på med att skala av de där extra kilona och hon är fortsatt hyfsat positiv till att komma ut. För det mesta i alla fall.

1img_1452

Klippning och nytt bett

Säsongens andra klippning stundade idag för fröken Kavat. Tänk så mycket det hinner växa på drygt en månad! Jag glömde dock att ta med mig de fina skären så jag fick hålla till godo med de grövre, varför Katla alltså nimmer om en ribbstickad strumpa just nu. Ränderna lär väl dock snart vara försvunna när hon hunnit sätta ytterligare vinterpäls. 

Aleiga ska väl klippas igen endera dag hon också, det blev dock inte av idag, för efter att jag klippt färdigt Katla tog vi en ridtur som blev lite längre än jag först tänkt. En trevlig runda som jag inte ridit på bra länge, och vi hade tur med vädret för det lät bli att regna (hör och häpna, halleluja). Red första gången på Golden Wing-bettet jag precis köpt och tycker nog att Katla godtog det. Återstår att se vad hon säger i fortsättningen, men idag gick det i alla fall bra och hon var mer stilla i handen än på Baucher-bettet jag testat nu ett tag och som hon inte alls gillade, medan Golden Wing alltså gjorde att hon accepterade tygelkontakt nästan hela tiden, utan att jag för den skull fick all häst i handen. 

Jag har köpt ett KY Rotary också som står näst på tur att testas. Återkommer så klart med ett omdöme när jag gjort det.